Nästan en helt vanlig dag

Här kommer ett svar på en fråga jag ofta får när jag är i Sverige. Hur ser en helt vanlig dag ut där i djungeln? När jag får den här frågan brukar jag aldrig riktigt ge ett bra svar. Det blir typ att – Ja, jag lagar väl mat och säljer honung. Det är som att vardagen lätt glöms bort när man fysiskt befinner sig långt bort från platsen. Men här kommer en dag, vanlig, med en liten twist på slutet. Jag och Coco var uppe vid 6. Jag började fixa frukost eftersom vi skulle ha två ”jobbare” på chacran. Coco började förbereda verktyg och jobbet på chacran började vid halv sju. Ungarna lät jag sova eftersom det ändå är lärarstrejk.  Den yngsta vaknade tidigast och gick iväg till närmsta grannen och kompisen. Där hörde jag att dom lekte med deras åtta hundvalpar. Frukosten bestod av kokta matbananer, äggröra med tomat och lök och havregrynsgröt fast i drickvariant med kakaonibs. Själv börjar jag känna att matbananer börjar stå mig upp i halsen men folk här äter stora mängder matbanan och det är ett självklart tillbehör till de flesta måltider.  Så när vi har folk här så har jag lärt mig att det är bäst att servera bananer. Kaffe och några mackor är ingen frukost här. Frukosten intogs vid åtta och sen gick jag och Josefina och handlade.

Köpte lite kokött, närmare kan jag inte beskriva vilken del av kon det var,  men det var mört. När vi stod och väntade på att betala, tillsammans med ett gäng hundar, funderade jag på hur man tillreder ett kohuvud. Under disken låg huvudet på kon vars kött vi köpte. Rakt i Josefinas ögonhöjd, som inte intresserade sig överhuvudtaget, förrän jag ändå var tvungen att påpeka vad vi stod och tittade på. Hon brydde sig ändå inte så särskilt mycket om det.  Men jag undrade iallafall hur man lagar till ett huvud. Jag antar att man kokar det i någon stor gryta. Kanske som buljong? Kniv och gaffel är väl inte användbart snarare machete. Tycker nog att det är väldigt bra att mina barn får se kohuvuden i köttaffären och hönor som nackas osv. Känns ärligt. Iallafall så blev det köttgryta med ris till lunch och matbanan såklart. Sen tog vi siesta några timmar.

På eftermiddagen hjälpte jag och Emilio till med nyplantering av kakaoplantor. Vi har tagit bort en del äldre dåligt producerande träd och ersätter nu med nya. Eftersom vår chacra/ gård ligger i en backe är jobbet rätt påfrestande. Chazuta är ju höglandsdjungel, Andernas berg har planat ut men landskapet är rejält kuperat fortfarande. Man blir alltså av med en hel del svett.

Emilio är 10 år och hjälpte mig idag. Att barn hjälper till här är helt självklart.  Under min egen uppväxt kan jag inte minnas att jag hjälpte till alls medans min man fick göra en hel del hemma hos sig. Det blir ibland en del oenigheter i den här frågan. Jag kallar det ”hjälpa till”, pappan kallar det ”jobba” och sonen kallar det ”slavarbete”. Iallafall kändes det bra när jag frågade Emilio något om en kakao och han kunde svara och dessutom sa: – Mamma, jag känner mig stolt när jag kan mer om kakao än dig!” Under tiden som vi jobbade höll Tamia koll på Josefina i huset och eventuella kunder.

Senare på eftermiddagen var Emilio nere i ån med grannbarnen och fångade småfisk och badade. De andra två lekte hemma. Jag gick och handlade kvällsmat och majs till hönsen. Har äntligen fått ihop ett litet gäng på 9 hönor nu plus tupp och kycklingar i olika storlekar. Riktigt kul att få egna ägg!

På kvällen så hände något som definitivt inte brukar hända. Har aldrig hänt överhuvudtaget här i Chazuta. Jag blev bjuden hem till en nyinflyttad familj från Lima för att se en film. Kan ju tyckas simpelt men det var riktig lyx för mig.

Så, det var en vanlig dag. Idag är en annan dag. Jag tyckte imorse att allt var under kontroll. Sen blev det myrinvasion i huset. På sätt och vis bra, kackerlackor och andra äckliga kryp flyr från huset. Men myrorna biter rätt hårt, så lite kaos är det idag också.

Den berömda achioten.

Tänk vad ett så oansenligt litet blad kan åstadkomma. Cocablad.

Slödagar

För en månad sedan var det Mors dag här. Eleverna förberedde uppträdanden i 2 dagar och sen var mammorna (o papporna) inbjudna på uppvisningen. Tre undervisningsdagar för mammornas skull.

Veckan efter var det idrottstävlingar mellan Chazuta och Tunumba. Hela veckan blev lite sisådär studiemässigt eftersom det mest handlade om fotboll och volleyboll. Mina ungar höll sig mest hemma eftersom de inte riktigt klarar av att idrotta i denna värme, eftersom det hela organiserades som det brukar här var det nog ingen som direkt la märke till att de inte dök upp heller.

Ja, och förra veckan firade skolan 56 års jubileum. En vecka till med festligheter för barnen men kanske mest för föräldrarna. Jubileum firar man varje år här. I en vecka. Jag tycker mig minnas att min lilla byskola i Sverige jubilerade en gång under min uppväxt, 50 års jubileum.

Så, den här veckan lovade rektorn att studierna ska återupptas med full styrka. Lät bra tycker jag. Vill att ungarna går till skolan måndag till fredag, blir som lugnast så.

Men nu är det lärarstrejk i San Martin. Vilket man kan förstå, lönerna är usla. Men barnen blir hemma några dagar till och jag börjar känna mig lite stressad. Vad lär de sig egentligen?

Annars så har vi ganska överraskande fått internet! Som fungerar riktigt bra.

Skolfirande för supermammor

Objuden kvällsgäst, Coral snake

Tamia har slagit på och slösat veckopengen på giftgul läsk för en halv Sol i påse.

 Min första ananas har tittat fram

  Kakaoskörden tas om hand

Vilopaus i gödslingen.

Söndagsbad

Tålamod

Tålamod. Är bra att ha. Här känns det som att jag behöver extra mycket. En del dagar går strålande, andra är det lite kämpigare.

Regnperioden hade inte slutat när vi kom tillbaka. Vattentillgången har varit tålamodsprövande. Regnar det mycket här vilket det oftast gör när det regnar så brakar vattensystemet ihop. Ledningar går sönder, lera täpper till osv.

Vårt hus ligger högst i byn. Det är oftast en fördel, ingen trafik, inget vägdamm, fågelkvitter och tuppar som gal, ungar som leker, grannar som skvallrar så det hörs mellan husen. Men vattnet som leds runt i byn med tryck kommer sist till vår kran. Man kan höra att det susar till i rören när det släpps från tanken som ironiskt nog ligger nära oss och far ner i byn och fyller på alla baljor och bunkar. Har vi tur hinner vattnet komma till oss innan det stängs av igen. Har vi ännu mer tur så hinner vi fylla vår tank och kan ta det lugnt några dagar. Mitt favoritljud just nu är faktiskt när jag är i köket och hör att vattnet rinner ner i tanken.

Igår fyllde vi tanken efter en vecka utan vatten i rören. Eftersom det regnat har vi ändå haft vatten till disk, toalett och dusch. Vi har en liten å nära huset där vi badar och tvättar i nödfall. Som tur är.

Sen ett år tillbaks har vi tvättmaskin, skulle gissa att det är 1 av typ 20 i byn. Den funkar utmärkt med regnvatten. Har några gånger i år kört varianten: tvätt i maskin med regnvatten, släpa ner tvätten till ån och skölja där, släpa tillbaks till tvättmaskinen och centrifugera. Jag förstår ju att det låter fruktansvärt komplicerat i svenska ögon. Här, där de flesta kvinnor i byn tvättar hela familjens tvätt för hand, känns det inte så jobbigt.

Att skölja ut tvättmedel i en å har ju också en miljöaspekt,  här har folk till helt nyligen skött all sin tvätt i åar. Avloppssystemet är sedan några år omgjort och fungerar tillsammans med en oxidationsdamm. Fungerar oftast iallafall.

Men allt står liksom still när man inte har vatten. Det värsta är att inte ha vatten när det inte regnar. Man inser hur värdefullt det är, varje droppe tas tillvara. Vi bor ju ändå i Amazonas där det finns enorma mängder vatten. På ett eller annat sätt har alla ändå nära till någon typ av flod eller å. Hur gör man i torra områden? Vilket slit för alla kvinnor att sköta hem och barn med begränsat med vatten.

När det regnar blir det också fruktansvärt lerigt. Vägen till huset blir svår att ta sig fram på om man inte är barfota eller i gummistovlar. Värre än det är att vägen till Tarapoto rasar ihop på en del ställen. Små och stora stenar ramlar ner och man åker ogärna till stan en regnig dag. Efter de senaste dagarnas regn har tydligen ovanligt mycket och många stora stenblock blockerat vägen och man får känslan av att stora delar är bombarderad av sten. Det här i sin tur leder naturligtvis till att man inte hittar samma utbud av tex frukt och grönsaker i affärerna. Ett utbud som redan från början är begränsat skall tilläggas. Priserna på basvaror blir lite dyrare.

Internet och telefon funkar inte heller som det ska vid regn. Ja, internet funkar dåligt normalt sett också. Kommunen har ett “telecentro” med wi fi som är öppet för allmänheten men det hålls ofta kurser eller är upptaget. Det har varit tyngst för Emilio att bli utan internet igen. Han får meddelanden på ipaden om att hans spel behöver sin ledare. Spel som kallar honom tillbaka till spelvärlden. Istället sitter han fast här i den riktiga världen, stackars honom..

Vi har inte internet hemma utan sköter mest dessa ärenden i Tarapoto. Att uppdatera bloggen blev ju ett problem för mig. Mitt första inlägg härifrån var faktiskt klart men då gick hårddisken sönder och den informationen tillsammans med annat försvann.

Men jag jobbar på det och hoppas att med lite rutin så ska nog uppdateringarna kunna göras oftare. Så, vilket man säkert inte accepterar i bloggvärlden, ber jag er ändå om lite överseende med regnet och tålamod tills jag får ordning på den här bloggen.

Efter flera forsok ser det nu ut som att detta inlagg skall komma ivag. Väldigt långsam uppkoppling, trasig hårddisk, regn osv har satt käppar i hjulen.

Men mina problem är ändå futtiga. Igar regnade det igen. Nagra tog risken att ta sig tillbaks till byn trots att bilarna inte kunde passera hela vagen. En mamma förlorade sitt barn da leran började rasa ner i floden innan de kommit fram till bilarna som väntade längre fram. Så att vi inte har vatten eller internet känns för tillfället som en struntsak.

Matvanorna har andrats. Har palmnotter med salsa av lime och rodlok.

Vatteninsamling

Hartvatt i an

Vinden tog vara bananer

Nedräkning!

Nu åker vi om en vecka!

Som vanligt är det dubbla känslor. Efter nästan 3 månader här i Sverige har man ju liksom vant sig lite vid alla självklarheter; varma duschar, uppkoppling dygnet runt, gott fika varje dag och inte minst en mormor och morfar. Samtidigt känns det skönt att slippa kylan och alla kläder som ska på och av, det blir ju ett mindre projekt med 3 ungar. Som dessutom inte är vana att ens ta på sig strumpor. Det känns som en befrielse att snart inte kunna vara uppkopplad dygnet runt. Jag får lägga ner mina ”saker” jag måste hinna kolla upp, ladda ner, läsa, maila … De TRE barnen får samsas om EN ipad och speltiden per dag kommer inte vara ett ständigt tjat. TV har vi inte heller så det blir filmer på datorn ibland. Och så har vi ju en man och pappa som väntar på oss! Josefina längtar efter sin ”söta” pappa, Tamia längtar efter att inte behöva korviga strumpor och Emilio längtar nog inte efter så mycket alls eftersom han vill bo i Sverige. Kanske lite efter Hugo, hunden.

Josefina, 4 år, ska nu börja på dagis och bland det första vi får fixa där blir en liten skoluniform och vackra, blanka, svarta skor (..som hon säger). Tamia börjar 3:an och Emilio 4:an, skolan är inget de ser fram emot så det blir en utmaning att komma in i vardagen igen. Om drygt en vecka är det dags för dom att gå till skolan, terminen börjar nu i mars. Vi hoppas på att den i år väldigt intensiva regnperioden har nått sin kulmen så vägen inte blir alltför lerig.

Nu ligger högar av prylar och kläder och väntar på nedpackning. 4 väskor skall packas med exakt 23 kilo var, det ska vara en bra blandning av hårda och mjuka saker. Många böcker till mig och barnen, farmors gjutjärnsgryta, nyinköpt handmixer, en trasmatta är iallafall några saker som bara måste med den här gången.

Men vi är nöjda, har haft det skönt i 3 månader, träffat vänner, släkt och ”ätit upp” oss. Nu säger vi tack till mormor och morfar för den här gången!

Just ja, nu aktiverar jag bloggen, och hoppas på att det i praktiken fungerar.

Välkommen!

Nu läser ni det första inlägget i min blogg om vårt liv i Chazuta. Vi börjar med en tillbakablick från 2014.

Söndagsutflykt till Tununtunumba.

Årets nyhet kakaonibs från vår aromatiska kakao.

Emilios värsta skolaktivitet i byskolan – marschera på plazan i uniform.

Husdjurstrappa

Djungelpool

Kakaoskörd

Basingredienser i det lokala skafferiet.

En liten oppossumråttabebis blev ”räddad” av Emilio och bodde hos oss ett tag.

Bad i Chazutayaku.

Som biodlarfamilj har vi gott om diverse lösningar från bikupan, docksäng, värprede, bokhylla och här schackbräde av bikupetak. Man tar vad man har.

Husbygge med hjälp av lokala palmtaksexperter.

Mellanmål från kokospalmen.